Vi är för bra för varandra för att det ska vara sant.
Jag är tydligen bra för Ante, enligt hans släkt och vänner.
Dom tycker att han har det så bra med mig.
Ja, det är klart dom tycker det, jag skämmer bort honom med att städa, vika tvätt och husliga sysslor.
Men det gäller att ge och ta (som Sarah sa det så fint till mig).
Han betalar ju maten, hämtar mig på träningar osv.
Och mina vänner tycker att det är den bästa killen jag har träffat.
Haha, lite roligt att Sarah tycker att han nästan är jobbigt gullig.
Du är så söt gumman.
Det här håller.
(Även fast det är lite tidigt att säga)
Kram
Och ett tips till er alla där ute; övertänk inte allt, allt behöver inte diskuteras. Skit grejer blir till stora grejer och det är helt värdelöst. Ta det lugnt istället, allt är inte så farligt som man tror det.
Shopping, septum och en lyckad kväll.
Att skapa rutiner är inte så svårt som man tror. Jag trodde att det skulle bli skit svårt för mig att ta mig upp tidigare och få en bra dygnsrytm, men det var inte så svårt.
Igår gick jag upp vid 6 och idag blev det klockan 7. Tack vare min pojkvän som går upp runt den tiden, känns hur bra som helst att hans klocka ringer i jämna mellanrum under 20minuter. Det får mig verkligen att vakna, även fast han inte vaknar. Så nu ska jag försöka bli duktig och gå upp samtidigt som honom, då har jag ju all tid i världen.
Igår var jag inne i stan med Sarah, det var hur underbart som helst.
Fast jag var helt slut när jag kom till Tumba, det kändes som att kroppen hade ansträngt sig bra idag, även fast vi bara gick runt och shoppade.
Jag köpte en tröja till mig själv och en present till Ante och Sarah köpte tre SKITSNYGGA tröjor, blev lite avundsjuk (men mest glad för hennes skull) för att dom satt så bra på henne.
Tröjan jag köpte passade iofs mig jätte bra och på den affären jag köpte den passade dom flesta tröjorna jag prövade, skulle kunna tänka mig att köpa allting där inne nästan. Hehe, tråkigt att jag inte har mer pengar just nu, även fast jag precis fått lön (som ska gå åt till skydd).
Jag käkade på McDonalds och det satte sig väldigt bra i magen, fast när jag kom till Tumba blev det akut magknip, men det löste sig sen.
När jag kom till Tumba drog jag in till Tumba Tattoo och snackade med Pirre (piercaren där).
Han hade ont i ryggen stackarn. Men jag bestämde mig för att återkomma till honom senare på dagen eftersom att jag var tvungen att dra hem och ringa lite samtal och kolla om jag hade fått lön.
Väl tillbaka (blev skjutsad av Ante) fick jag vänta eftersom att Alison och Eris var där. Alison skulle pierca näsvingarna och Eris ville tydligen inte det, hon var lite bitter eftersom att hon håller på att få tänder. Men en sådan sjukt söt bebis är ursäktad!
Sen stod vi och snackade lite, gick in på in&finn med den gulliga familjen och en av deras vänner som var väldigt snäll. Hoppas på att se mer av dom, schyssta som få andra.
Men iaf, efter det så gick vi in till Pirre, han gjorde iordning allting för att pierca mig och jag måste erkänna att jag var väldigt nervös för att både Alison och "pojken med plattat hår" sa att jag skulle förbereda mig på smärta.
Det slutade med att jag hade en 2.4mms ring i septum och inte fan gjorde det ont mer än när Pirre skulle krångla i kulan och det nöp lite i skinnet. Det resulterade i att jag blev lite snurrig, på väg att svimma, men med en Dextrolsol blev allt bättre.
TACK PIRRE FÖR DEN SNYGGA PIERCINGEN!
Sen drog jag hem till Ante för att vänta på att han skulle bli klar med att träna småkidsen i hockey, men jag fick vänta länge eftersom att han skulle hjälpa Mega med en grej också.
För en gångs skull så gick det ganska okej att vara själv så länge, blev lite rastlös, men då kollade jag på tv.
När han väl kom hem hade han med sig godis, cola och glass (ben&jerrys caramel chew chew) snacka om att han var förlåten på två sekunder för att han kom hem så sent.
Vi låg och mös i sängen framför tvn och matade varandra med glass. Han vet verkligen vad jag behöver den karln, även fast det bara gått en vecka nu.
Ante somnade fort som vanligt och jag var jätte trött, men jag kollade lite på tv, stängde av den och försökte sova.
Det gick helt okej faktiskt, låg inte och räknade minuter som kvällarna innan.
Men ett tag fick jag lite panik, det började ryka och skaka konstigt i mina armar och händer, varför vet jag inte.
Och just nu känns det inte helt okej att sitta vid datorn, mina händer vill inte. Så jag ska nog lägga mig i sängen snart igen och kolla lite på tv.
Sedan ska jag gå hem till mammsen, visa upp min nya piercing och städa mitt rum tror jag.
Sjukhuset och träning, sen kommer Ante och hämtar mig.
Då ska jag i alla fall ta det lugnt.
Imorgon ska vi förbi Pirre igen och Ante ska töja sina öron, hur mycket vet jag inte. Men jag tror att jag kommer att få hålla honom lite i handen.. Hihi.
Och på lördag är det fest! Kommer att bli hur kul som helst!
Hoppas att ni mår lika bra som jag just nu (bortsett från att mina händer är konstiga igen) och att ni har det lika bra som jag.
Kram på er!
It was the right time to say.. BYE!
Jag trodde typ att jag skulle få lära mig att starta bilen och sen inte så mycket mer än det.
Haha, vad fel jag hade. Och pappa trodde inte heller att det skulle gå så snabbt framåt.
Det enda jag behöver kunna lite bättre nästa gång är att bromsa bättre. Haha.
Iaf.. Snart har det gått en vecka sen vi kom överens om att vi är pojkvän och flickvän, vilket känns bra.
Och i fredags ringde jag Älgen och konfronterade honom med alla känslor jag haft för honom och allt jag kände just då (vilket var att jag ville krama honom och säga att jag finns här och bryr mig, men inte mer än så). Idag kan jag säga att det var det första stora steget mot att bli mer öppen även fast att det krävdes en jävla massa sprit för att ringa. Det känns så jävla bra att jag har fått ur mig allt. Jag vill bara kunna koncentrera mig på mitt nu. Och inte behöva gå och ha det inom mig. Nu är det slut på att gå och må dåligt över honom, nu kan vi bara vara kompisar tycker jag. INGA MÅSTEN, INGENTING! :)
Och den enda jag behöver och redan har är Ante..
Fan, det är mycket jag vill skriva här, men jag vet inte hur eller så. Så jag tror att det får vänta till en annan gång.
Deprimerad övningskörare.
Troligtvis har jag gått och blivit deprimerad och det känns inte alls bra.
Har somnat två nätter i rad och haft i tanken att gå till skolan dagen efter och när jag vaknat klockan 6 på morgonen har jag fortfarande varit lika taggad, men jag behöver ju inte gå upp så tidigt, så jag sover vidare. Och när jag vaknar nästa gång mår jag skit och orkar inte ens ta mig till toaletten, så jag sjukanmälde mig igår och idag sov jag bara bort dagen. Jag orkade inte ens bry mig om att ta mig hem förens vid 12.30 idag.
Nu sitter jag mest och väntar på att mamma ska komma hem, att jag ska orka ta mig till duschen eller att Ante ska ringa.
Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag känner mig vilsen och saknar sommaren.
Jävla snö, ge mig sol. Eller något.
Jag saknar Elina, min älskade syster. Jag saknar när vi var i Östersund hemma hos dig.
När vi var på Storsjöyran och bara var systrar utan att behöva tänka på något annat, eller några andra.
Vi var fulla och mådde bra.
Jag saknar dig mer än någonting annat.
Och i helgen ska jag börja övningsköra förhoppningsvis.
Jag hoppas på att jag kommer att må lite bättre av det, men jag vet inte.
Det är tur att jag inte känner någon press över det iaf. Det känns som att det är jag som ska lära mig att köra bil för min egen skull och jag behöver inte vara bra från första början.
Så länge jag lyssnar på vad pappa eller Jimmy säger så ska nog allting gå bra.
Jag failar t.om när jag är heartbroken.
Ge mig lite positivt i livet? Jo, jag vet. Jag måste skapa det själv.
Äsch, jag pallar inte.
Det var nog meningen med det där hjärtat. Ett svart hjärta i sten.
Det var nog meningen att symbolisera mitt hjärta.
So fucking cold and heartbroken. Hur fan funkar det?
Och jag går fortfarande runt och bär på det, som om jag fortfarande vore kär, men jag blev sårad.
JAG för en gångs skull.
Shit, I don't even make no seens.
Snälla skjut mig lite grann i huvudet? Eller typ i hela huvudet? Hagelgevär = big yes!
Lillasyster räddar min skit just nu.
<3
Hon måste ju också få lite uppmärksamhet.
http://spacemoose.blogg.se
Och ditt psyke mår bra?
Jag hade tänkt fokusera mer på mig själv, min träning och min hälsa. Samt att klara av att vara ensam, hjälpa till mera hemma och ta upp mina kreativa sidor igen så som att spela bas, rita, skriva, måla, handarbete osv.
Jag kan iofs lova att jag kommer att uppdatera bloggen och lägga ut lite bilder på bilddagboken för att hålla er uppdaterad också! Annars kommer jag inte vara speciellt tillgänglig.
- Ska även ta kontakt med kuratorn på min skola igen då jag missade förra tiden och har inte fått någon ny än.
- Ta igen lite skolarbete och plugga lite körkortsteori.
Om det är någonting funkar telefonen alldeles utmärkt.
(Även fast jag inte har några nummer till någon)
Och http://hundratioprocentig.blogg.se/ kommer att uppdateras dagligen, kanske t.om med bilder.
Hard to want.
Kändes bra att se att det inte var så allvarligt som jag trodde med honom, men hela situationen känns ganska jobbig.
Jag är i alla fall inte intresserad, tyvärr.
Inte av någon just nu.
Eller jo, men han är riktigt hard to reach, hard to want, hard to catch. Så det lär väl knappast bli någonting.
Känns ändå ganska skönt att vara singel, samtidigt som det skulle vara skönt att ha någon att ligga nära, vara nära, bara få känna sig älskad av. Men när jag tänker på all skit som varit så är det ändå övervägande skönt att vara singel, att inte behöva finnas där för någon, att inte behöva såra någon, att inte behöva låtsas vara kär.
För att låtsas vara kär, det är JAG en expert på. Och det verkar oftast som att det är jag som älskar mest, men det är det aldrig. Jag kan älska personen för den den är, men jag är aldrig kär. Jag har aldrig varit det heller.
Och närmaste jag kommit att vara kär gick åt helvete redan från början.
Hoppas bara att jag någon gång kommer att träffa någon.
Att få ha sitt på det torra vore skönt.
Jag har inget mer oviktigt att skriva än det här.
Tja.
