hollywooddivan

Jag vet inte vart jag ska börja eller sluta. Allting är en enda stor röra på något vis, men samtidigt vet jag precis vad jag egentligen vill och ska göra. Men jag orkar inte.

Troligtvis har jag gått och blivit deprimerad och det känns inte alls bra.
Har somnat två nätter i rad och haft i tanken att gå till skolan dagen efter och när jag vaknat klockan 6 på morgonen har jag fortfarande varit lika taggad, men jag behöver ju inte gå upp så tidigt, så jag sover vidare. Och när jag vaknar nästa gång mår jag skit och orkar inte ens ta mig till toaletten, så jag sjukanmälde mig igår och idag sov jag bara bort dagen. Jag orkade inte ens bry mig om att ta mig hem förens vid 12.30 idag.

Nu sitter jag mest och väntar på att mamma ska komma hem, att jag ska orka ta mig till duschen eller att Ante ska ringa.

Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag känner mig vilsen och saknar sommaren.
Jävla snö, ge mig sol. Eller något.

Jag saknar Elina, min älskade syster. Jag saknar när vi var i Östersund hemma hos dig.
När vi var på Storsjöyran och bara var systrar utan att behöva tänka på något annat, eller några andra.
Vi var fulla och mådde bra.

Jag saknar dig mer än någonting annat.

Och i helgen ska jag börja övningsköra förhoppningsvis.
Jag hoppas på att jag kommer att må lite bättre av det, men jag vet inte.
Det är tur att jag inte känner någon press över det iaf. Det känns som att det är jag som ska lära mig att köra bil för min egen skull och jag behöver inte vara bra från första början.
Så länge jag lyssnar på vad pappa eller Jimmy säger så ska nog allting gå bra.