Jennifer, jag älskar dig!
Jag måste skriva det här inlägget i syfte att be om ursäkt till Jennifer.
Min älskade fru, min bästa vän och mitt allt.
Vi har aldrig varit speciellt nära vänner. Vi har varit vänner ett tag och sen bråkat (och då är det inte småbråk vi talar om) av och till sen vi började lära känna varandra i sexan.
Men vi har aldrig kännt varandra så bra som vi känner varandra nu (med undantaget att jag inte är speciellt öppen av mig och kanske inte ger Jennifer det hon "vill ha ut" av att prata med mig alltid).
En sommardag i juli kände jag en saknad, den saknaden var efter någon vän.
En vän jag tappat bort.
Vilken tur att hon loggade in på msn den dagen så att vi senare skulle komma att träffas helgen efter vi skrev till varandra igen.
Att erkänna för varandra att det fanns en saknad mellan oss var skönt att höra.
Vi hittade så småningom (efter ett par fester och dejtande av två bästa vänner) varandra igen.
Nu är det verkligen någonting speciellt som jag aldrig vill förlora, därför vill jag lova dig, Jennifer att jag vill och kommer att försöka bättra mig på att vara mer öppen. Speciellt när jag är ledsen.
Inte bara för din egen skull utan även för min egen.
Att åka till en kille, jag inte är speciellt intresserad av och kräva fysisk närhet (vi pratar kramar, pussar, kyssar, hångel och sex, fast inte nödvändigtvis alltid eftersom att jag på senare tid lugnat ner mig med att ha sex så ofta som förut) är inte okej. Inte för mig, inte för honom och speciellt inte när jag dissar Jennifer.
DET MÅSTE SKE EN FÖRÄNDRING!
Men jag ser aldrig hur förändringen ska gå till, jag vet inte riktigt vad jag gör för fel eller varför mina känslor alltid är så fel..!?
Förlåt till er därute som någonsin fått uppleva det här.
Ta det inte personligt, jag råkar vara sådan. Varför vet jag inte riktigt.
Och speciellt förlåt till Jennifer, för jag vet att du alltid ställer upp och finns där, men att jag inte alltid eller typ aldrig är mottaglig för det.
Jag älskar dig Jennifer, du är mitt allt.
Du är den enda som verkligen betyder mycket för mig som jag ALDRIG skulle klara av att förlora.
Nu ska vi hitta den där 3:an i Södertälje och flytta!
Min älskade fru, min bästa vän och mitt allt.
Vi har aldrig varit speciellt nära vänner. Vi har varit vänner ett tag och sen bråkat (och då är det inte småbråk vi talar om) av och till sen vi började lära känna varandra i sexan.
Men vi har aldrig kännt varandra så bra som vi känner varandra nu (med undantaget att jag inte är speciellt öppen av mig och kanske inte ger Jennifer det hon "vill ha ut" av att prata med mig alltid).
En sommardag i juli kände jag en saknad, den saknaden var efter någon vän.
En vän jag tappat bort.
Vilken tur att hon loggade in på msn den dagen så att vi senare skulle komma att träffas helgen efter vi skrev till varandra igen.
Att erkänna för varandra att det fanns en saknad mellan oss var skönt att höra.
Vi hittade så småningom (efter ett par fester och dejtande av två bästa vänner) varandra igen.
Nu är det verkligen någonting speciellt som jag aldrig vill förlora, därför vill jag lova dig, Jennifer att jag vill och kommer att försöka bättra mig på att vara mer öppen. Speciellt när jag är ledsen.
Inte bara för din egen skull utan även för min egen.
Att åka till en kille, jag inte är speciellt intresserad av och kräva fysisk närhet (vi pratar kramar, pussar, kyssar, hångel och sex, fast inte nödvändigtvis alltid eftersom att jag på senare tid lugnat ner mig med att ha sex så ofta som förut) är inte okej. Inte för mig, inte för honom och speciellt inte när jag dissar Jennifer.
DET MÅSTE SKE EN FÖRÄNDRING!
Men jag ser aldrig hur förändringen ska gå till, jag vet inte riktigt vad jag gör för fel eller varför mina känslor alltid är så fel..!?
Förlåt till er därute som någonsin fått uppleva det här.
Ta det inte personligt, jag råkar vara sådan. Varför vet jag inte riktigt.
Och speciellt förlåt till Jennifer, för jag vet att du alltid ställer upp och finns där, men att jag inte alltid eller typ aldrig är mottaglig för det.
Jag älskar dig Jennifer, du är mitt allt.
Du är den enda som verkligen betyder mycket för mig som jag ALDRIG skulle klara av att förlora.
Nu ska vi hitta den där 3:an i Södertälje och flytta!
Kommentarer
Trackback
